Min psykolog och jag pratade idag om vikten att ägna en stund varje dag åt att sätta sig ner, blunda och fundera över känslan i kroppen. Hur känns det? Var känns det? På vilket sätt känns det? Jag gjorde det här ikväll och kände en liten stressad känsla i magen och en stressad känsla i min andning. Tanken är inte att värdera känslorna utan enbart att uppmärksamma dem. Såg idag ett citat som jag tyckte var roligt.

"When things don't happen right away. Just remember it takes 6 months to build a Rolls-Royce and 13 hours to build a Toyota." 

Jag läser en bok nu som heter Hemligheten skriven av Dan Josefsson & Egil Linge. Boken handlar om hur man skapar varaktiga relationer. I boken pratar de om anknytningsteorin som bygger på upptäckten att vi skapar relationer redan när vi är små. Man talar vidare om att de kunskaper vi får med oss när vi är små följer med oss resten av livet in i kommande relationer. Vi har sedan en relationsmodell som är en modell för hur relationer enligt våra erfarenheter måste hanteras för att vi ska få så mycket närhet som möjligt. Har man till exempel en trygg uppväxt med föräldrar som gett en den närhet man behöver och man inte har behövt kämpa för närheten, så finns det enligt författarna stor sannolikhet för att man går in i en relation som vuxen och förväntar sig samma trygghet. Man vet att man inte behöver göra på det ena eller andra sättet för att få närhet. Sen finns det de som haft andra förutsättningar som liten. Exempelvis om man redan som liten lärt sig att om jag skriker, gråter, bönar och ber så kommer mina föräldrar och plockar upp mig så tar man detta med sig in i en vuxen relation. Upplever man då att man får för lite närhet så "klänger" man sig fast för att få mera. Lär man sig som liten att ju mer jag kämpar för mina föräldrars uppmärksamhet desto längre drar de sig ifrån mig, då tar man även med sig denna erfarenheten in i en vuxen relation. Ju mindre närhet man får desto kallare blir man, för det har man lärt sig att det ger effekt.

Jag är ingen allvetare och jag vet inte om teorin stämmer. De lyfter fram experiment och forskning för att stärka sitt resonemang. Jag är  heller inte mycket för att gräva i det som varit utan tror på att se framåt och fundera över vad jag kan göra här och nu. Däremot kan det ibland vara bra med insikter för att sedan lära sig ifrån dessa.

Naturligtvis börjar jag fundera på min egen barndom när jag läser boken. Jag har nämligen tänkt på att jag tycker att det är jobbigt att bli lämnad. Då menar jag inte att förhållandet behöver ta slut utan det kan räcka att jag vet att jag inte ska träffa personen ifråga på ett tag. Jag har också märkt att ju mer en person drar sig ifrån mig desto mer "klängig" blir jag. Jag älskar mina föräldrar och vet att de har gjort sitt allra bästa för att jag och min bror ska ha det bra. Jag skulle aldrig vilja beskylla dem för någonting. De har gett mig en trygg uppväxt och förutsättningarna att lyckas i livet. De har alltid trott på mig vilket har gjort att jag har trott på mig. Om jag trots detta ska fundera över hur det kommer sig att jag tycker att det är jobbigt att bli lämnad så finns det en eventuell erfarenhet från min barndom som jag bär mig. Samma år som jag föddes startade mina föräldrar ett eget företag. Företaget innebar mycket jobb och framförallt mycket resor. Under dessa perioder hade jag far- och morföräldrar som tog hand om mig. Jag var alltid hysteriskt ledsen när de skulle åka och så småningom tyckte jag det var jobbigt att överlag säga hej då till människor i min närhet. Kan detta påverkat hur jag agerar i relationer idag? Jag vet inte! Vad jag vet är att jag är medveten om mina ageranden och blir för varje dag bättre och bättre på att hantera dessa. Jag vet också att jag är otroligt imponerad av alla föräldrar där ute som uppfostrar sina barn samtidigt som de jonglerar allt annat i livet. Jag älskar mina föräldrar och vet att de alltid finns där för mig. De har gett mig fantastiska förutsättningar att bli något utöver det vanliga.

#hemligheten #erfarhent