Just nu läser jag en bok av Barbara Berger som heter Är du lycklig nu. I boken tar hon upp 10 sätt till att leva ett lycklig liv. Ett av kapitlen i boken handlar om att vara ärlig mot dig själv. Att du måste ta reda på vad du verkligen tycker om, vad som är bra för dig, vad som inte är bra för dig, vad som får dig att må bra, vad som får dig att känna dig illa till mods, vad som är oacceptabelt för dig och var dina gränser går. Barbara menar att du alltid har rätt att tänka och göra det du känner och tror är bäst för dig - och acceptera konsekvenserna av detta.

Jag är en person som allt som oftast gjort saker för andras skull. Frågar någon exempelvis om jag vill komma och hälsa på och jag innerst inne endast vill vara hemma så svarar jag ibland ja för att inte göra den andra personen ledsen. Detta har även gjort att jag förväntat mig att andra personer bör tänka på samma sätt när de gör sina val. Exempelvis har jag tyckt att H behöver tänka på hur jag känner i den situation som varit och inte enbart utgå från hur han vill ha det. Först nu inser jag problemet i att tänka så. Vi måste alla ta hand om oss själva i första hand. Det är inte H:s jobb att ta hand om mig och det är inte mitt jobb att ta hand om honom. Jag är den person som känner mig själv bäst och vet vilka behov jag har. Är jag då inte också den mest lämpade personen att ta han om dessa behov?

H har sagt att han måste komma på vad han vill med sitt liv och att han måste klara ut situationen han är i på egen hand. Jag har inte helt förstått varför han inte vill ta hjälp av folk runt omkring. Men plötsligt börjar jag förstå vad han menar. Han känner sig själv bäst och vet hur han ska tampas med denna situationen på bästa sätt och därför är han också rätt person för det jobbet. Kommer jag eller någon annan in och ger goda tips och råd så lyssnar han kanske på lösningar som inte passar honom.

För min del handlar det nu om att tänka på mig själv och göra saker för att jag mår bra av det. Vill jag tacka nej till en helg hemma hos min mamma trots att jag inte har något annat inplanerat så ska jag också göra det. Varken hon eller jag mår bra av att jag åker dit trots att jag inners inne helst hade varit hemma. Barbara tar, liksom Pollak, upp det faktum att vi kan inte göra andra människor olyckliga och de kan inte göra oss olyckliga utan allt finns i våra tankar. Detta är viktigt att bära med sig. Jag kan inte ta ansvar för hur någon väljer att uppfatta mina val. Jag kan enbart vara ärlig mot mig själv.