Ja nu är det dags att lämna de saker bakom mig som jag trodde och hoppades på. Det är dags att satsa på de människor som vill vara i mitt liv och ser värdet i mig. Det blir inte alltid som man tänkt sig och människor är inte alltid som man tror. Det är dags att släppa taget om det som varit.

Är det helt knäppt av mig att tro att vi kan vara vänner? Vi har alltid sagt att oavsett vad som händer vill vi förbli vänner. Jag känner precis likadant nu som jag gjorde då när jag sa det. Han är en av de människor som känner mig bäst just nu. Varför ska man inte kunna fortsätta att träffas, prata och ha kul ihop? Visst det är inte så det vanligtvis brukar se ut men varför måste man följa det mönstret? Jag kommer inte över honom snabbare bara för att vi inte hörs, snarare tvärtom. Men beslutet är ju inte mitt ensamt att ta.

Jag tycker bara att det är så märkligt att när två människor bestämmer sig för att känslorna inte finns där längre så väljer man att inte höras och inte synas mera. Man går från att vara en av de viktigaste personerna i varandras liv till att inte höras mer. Har man barn ihop är man ibland "tvungen" att höras. Varför kan man inte fortsätta ha kontakt även om man inte har barn ihop? Det finns ju andra saker som gjort att man en gång valde varandra.

Om ingen av oss är förbannade på den andra varför måste vi då kapa all kontakt? Varför är den lättaste vägen alltid att utesluta någon ur ens liv?

Läste denna artikel i Aftonbladet idag och det lät spännande. Kunde inte låta bli att beställa en av Amits böcker :) Lär återkomma med tankar ifrån denna!